Det var ju inte...

så här det skulle bli! Hade mitt önskedatum i måndags men ingen bebis än!!!


Hela tiden, dygnet runt ska jag vara berädd på mitt livs största händelse. En fruktansvärt jobbig och helt underbar händelse. Jag blir galen! hur ska jag kunna behålla lugnet, inte få panik....? Alla bara säger att man ska ta det som det kommer för jag kan endå inte göra någonting åt det eller styra över det (eller veta vad som kommer att hända!)...jovisst, DÅ kan man ju va kolugn då!

Ibland vill jag bara sätta mig och störtgrina, är så trött och har så ont (och har haft det så länge nu). Mina krafter har tagit slut. Tur att jag har Conny och Kevin. Och svärmor förstås. För jag behöver inte göra någonting. Men jag är så less på det här, jag vill ju vara med och hjälpa! Jag vill vara social och glad. Inte grinig,sur och bara i vägen.


Var hos bm i går och hade då högt blodtryck. Så om jag får ont i huvet måste jag ringa fl, antar att det kan vara havandeskapsförgiftning då. Sitter här med huvudvärk, men hur ont SKA det göra för att jag ska ringa då? Har haft ont i ett par dagar från å till men inte jätteont. Hon kände även på min livmordetapp (AJAJAJ!!!) och den var mjuk iaf! Ett bra tecken!Så då blev jag lite glad iaf, fick lite hopp!

Alla ringer å frågar hur man mår och om det har börjat än....lite jobbigt. Känns som man har all press på sig....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0