Många känslor
på en dag. I går va jag och Kevin i Strängnäs. Resan gick ju som vanligt, Precis efter sista avfarten i västerås - låg spolarvätska. Hm. Kevin tappade nappen och började sjunga. Tänkte att jag får stanna i Enköping för att stoppa in den i gen. Men plötsligt så sov han! Såg så fridfull ut så jag började fundera på om han dött. Vågade ju inte stanna å se efter heller!
Solen sken och det var så härligt ute. När vi kom fram så tog jag Linnea en kopp kaffe och ungarna busade lite på köksgolvet. Kevin fick lite mat som jag gjorde dagen innan. Högrev med rotfrukter. Det slank ju er. Vi bestämde oss för att ta en promenad innan lunchen. Va så trevligt att få se lite Strängnäs.
Så himmla kul att vi kunde ses så tätt inpå,man fick ju verkligen prata av sig. Om de kunde vara så jämt!
När vi kom hem var jag helt slut. Linnea lagade lunch och bebisarna sov i deras vagnar. Jag blir så himmla bortskämd när jag är där, inte får man lyfta ett finger själv! :) Äntligen fick jag smaka på Linneas hemgjorda laxburgare. Mycket godare än mina frysta! Som vanligt åt jag så jag mådde illa.
Kevin och Nova var så duktiga, dom simmade runt på golvet och underhöll varandra. Delade nappar och låg på led. Sötisar.
Sen var det dags för lite jäsning. Fy va slö man vart! Började må febrigt och inte så bra. Inge kul alls. Det började bli mörkare och mörkare. Drack vatten och försökte bli piggare. Ville inte köra hem när jag kände mig svimmfärdig. Stefan kom hem och de donades för kvällsmaten. Jag fick en ibumetin och sedan lite mat. Linnea gjorde en brusdrink på c-vitamin. Gottgott! Sen var det dags att packa ihop och åka hem. Segt gick det.
Kevin tappade givetvis nappen innan vi ens kommit ur Strängnäs. Skrek "jag har ont" skriket. Jag kunde inte hålla emot och även mina tårar kom.
Stannade vid pappas avfart och försökte trösta lillen. Men så fort jag stängde dörren så började han i gen. Men jag tänkte att han kanske sommnar när jag kör.
Där han jag fel. Vi grät båda två och jag vart tvungen att stanna för jag såg ju inget. Tog ur Kevin och satte mig där fram. Tröstade honom och ringde Conny. Jag bröt ihop. Jag visste att jag var tvungen att köra hem, kände mig så hjälplös.
När vi lungat ner oss så provade jag igen. Kevin var förmodligen helt utmattad för han sommnade ganska fort. Och hem kom vi, till slut. Fy vilken hemsk resa!
Och TACK till de underbara människorna som tog hand om mig och ringde på vägen. Ni är så underbara, önska att vi kunde träffas oftare. Om så vi ska flytta till Strängnäs!!!!
Solen sken och det var så härligt ute. När vi kom fram så tog jag Linnea en kopp kaffe och ungarna busade lite på köksgolvet. Kevin fick lite mat som jag gjorde dagen innan. Högrev med rotfrukter. Det slank ju er. Vi bestämde oss för att ta en promenad innan lunchen. Va så trevligt att få se lite Strängnäs.
Så himmla kul att vi kunde ses så tätt inpå,man fick ju verkligen prata av sig. Om de kunde vara så jämt!
När vi kom hem var jag helt slut. Linnea lagade lunch och bebisarna sov i deras vagnar. Jag blir så himmla bortskämd när jag är där, inte får man lyfta ett finger själv! :) Äntligen fick jag smaka på Linneas hemgjorda laxburgare. Mycket godare än mina frysta! Som vanligt åt jag så jag mådde illa.
Kevin och Nova var så duktiga, dom simmade runt på golvet och underhöll varandra. Delade nappar och låg på led. Sötisar.
Sen var det dags för lite jäsning. Fy va slö man vart! Började må febrigt och inte så bra. Inge kul alls. Det började bli mörkare och mörkare. Drack vatten och försökte bli piggare. Ville inte köra hem när jag kände mig svimmfärdig. Stefan kom hem och de donades för kvällsmaten. Jag fick en ibumetin och sedan lite mat. Linnea gjorde en brusdrink på c-vitamin. Gottgott! Sen var det dags att packa ihop och åka hem. Segt gick det.
Kevin tappade givetvis nappen innan vi ens kommit ur Strängnäs. Skrek "jag har ont" skriket. Jag kunde inte hålla emot och även mina tårar kom.
Stannade vid pappas avfart och försökte trösta lillen. Men så fort jag stängde dörren så började han i gen. Men jag tänkte att han kanske sommnar när jag kör.
Där han jag fel. Vi grät båda två och jag vart tvungen att stanna för jag såg ju inget. Tog ur Kevin och satte mig där fram. Tröstade honom och ringde Conny. Jag bröt ihop. Jag visste att jag var tvungen att köra hem, kände mig så hjälplös.
När vi lungat ner oss så provade jag igen. Kevin var förmodligen helt utmattad för han sommnade ganska fort. Och hem kom vi, till slut. Fy vilken hemsk resa!
Och TACK till de underbara människorna som tog hand om mig och ringde på vägen. Ni är så underbara, önska att vi kunde träffas oftare. Om så vi ska flytta till Strängnäs!!!!
Kommentarer
Postat av: Linnea
Fina fina Malin. Ja allt skulle vara lite bättre om vi kunde ses oftare. Vi saknar er massor, men vi får se de som mer kvalitetid när vi väl ses... Men de allra bästa vore om ni flytta hit;)
Vi tyckte så synd om dig när du var tvungen att köra hem när du mådde så dåligt. Skönt att du mår bättre iaf. Många kramar från oss
Trackback
